English below.

Sommaren 2017 fick jag uppdraget att vara med som föredragshållare vid ett symposium på Aurlandsvangen i Aurland kommune på norska Vestlandet. Symposiet hölls på hösten samma år, den 23 oktober, med särskilt fokus på hållbar utveckling.

 

Titeln var Benkene på Vangen - symposium om natur, folk og stad i utvikling. Detta eftersom de gamla bänkarna utanför kyrkan, där man kunde sitta och iaktta och kommentera vad som hände, haft en inte oväsentlig betydelse för det sociala livet i samhället.

 

Det hela föregicks av ett kortare fältarbete på plats, vilket utfördes i början av september, samt en workshop dagen före symposiet med alla föredragshållarna. Vi hade alla olika yrkesbakgrund, vilket var en grundtanke i projektet, och workshopen leddes av mig.

 

Med fanns en arkitekt, en landskapsarkitekt, en socialantropolog, en näringslivschef, en planchef, en rektor för en ekologisk lantbruksskola och en konstnär. Tanken var att vi tillsammans skulle kunna ge bild med många fasetter av de möjligheter som kan finnas för att utveckla en liten kommun på ett hållbart och vackert sätt.

 

Mitt fokus låg på hur det fria uttrycket kan brukas i hållbarhetens (ekologisk, social) tjänst - men alltid ändå vara fritt, och hur kommuner och andra instanser med utgångspunkt från det kan vara stöttande. Något som ligger i allas intresse, eftersom det inte finns någon motsättning mellan det fria uttrycket och samhällsnyttan, förutsatt att det ligger inom de villkor som naturen sätter. Jag visade bl.a. en del goda exempel ifrån Sverige.

 

Roligt och intressant var det att få vara med och bidra, och jag hoppas att kommunen också får  - och tar sig - verkliga möjligheter att utvecklas hållbart framöver.

 

Bildspelet här bredvid är ett litet utsnitt av föredraget. Vad är egentligen ett fritt uttryck? Hur skapar man en vital utveckling i ett samhälle, där medborgarna är deltagare istället för åskådare, och där man inte sliter på naturen, utan samarbetar med den? Hur förhåller man sig omsorgsfullt och konstruktivt, hur bygger man ett samhälle inifrån tillsammans med medborgarna?

 

Allt detta utmaningar för ett litet samhälle i utkanten av den stora turistindustrin, och med de planerade oljeborrningarna i Barents hav i närområdet - och alltså frågor att tillsammans fundera över och agera utifrån.

 

I alla föredrag fanns också ett flertal konkreta förslag - att använda så som önskas av kommunen och dess invånare.

 

Alla presentationerna ligger på aurland.kommune.no/utviklingsprosjekt-aurlandsvangen.194153.nn.html

 

Tack till Aurland kommune och särskilt till fylkeskommunarkitekt Mona Steinsland och næringslivssjef Inge Håvard Aarskog, som arrangerade och bjöd in!

In the summer of 2017 I got the assignment to be present as discourser at a symposium in Aurlandsvangen in Aurland municipality on the Norwegian west-coast. The symposium was held in the fall the same year, on the 23rd of October, with specific focus on sustainable development.

 

The title was Benkene på Vangen - symposium om natur, folk og stad i utvikling (The Benches of Vangen - symposium on nature, people and community in development). This was so, since the old benches outside the church, where you could sit and watch and comment on what was happening, had had quite a significant importance for the social life in the community.

 

The whole thing was preceded by a short field-work on site, which for my part was done in the beginning of September, and a work-shop the day before the symposium with all the discoursers. We all had different professional backgrounds, which was a basic idea in the project, and the workshop was led by me.

 

Participants were an architect, a landscape architect, a social anthropologist, two leaders of the business and planning departments of the municipality, a head-master of an ecological agricultural school, and an artist. The thought was that we together would be able to give a many-facetted image of the possibilities that could exist for developing a small municipality in a sustainable and beautiful way.

 

My focus was on how free expression could be used in the service of sustainability (social, ecological) and yet always be free, and how the municipality and other authorities with that starting-point coould be supportive. Something which is in our common interest, since there is no contradiction between free expression and public welfare, if it lays within the conditions that nature sets. I showed a few good examples from Sweden.

 

It was fun and interesting to be able to contribute, and I hope that the municipality gets - and takes - the possibilities to develop in a sustainable way in the future.

 

The slide-show here on the side is a small excerpt from my presentation. What is actually free expression? How do you create a vigorous development in a society, where the citizens are participators instead of on-lookers, and where you don´t deplete nature, but cooperate with it? How do you behave carefully and constructively, how do you build a society from within, together with its citizens?

 

All these questions challenges for a small municipality on the outskirts of the big tourist industry, and with the planned oil-drillings in the Barents sea in the near vicinity - and thus questions to ponder about together, and act on.

 

All the discourses contained substantial proposals - to use as wished by the municipality and its inhabitants.

 

And they are all on aurland.kommune.no/utviklingsprosjekt-aurlandsvangen.194153.nn.html

 

Thanks to Aurland kommune and especially to regional architect Mona Steinsland and the leader orf the business department of Aurland Inge Håvard Aarskog, who arranged and invited!

Stefan Sundström, låtskrivaren och rockpoeten, besökte rockfestivalen i Træna

i norska utskärgården, lite nordväst om Aurland. Han kom att stanna ett år!

Och skrev så här:

 

Træna

Jag kom till Træna första gången för att gå på festival.

Trænafestivalen.

Det var som att komma till en sån där ö som beskrivs i Tove Jansons böcker om Mumintrollen,

ur havet växte fram några mörka sockertoppar, som i en saga.

Högre och högre reste de sej ju närmare vi kom.

 

---

 

När vi klev av båten fick vi i snabb följd syn på både Manu Chao och Promoe.

Det var en jävla massa folk.

 

Sen såg vi Damien Rice spela i en grotta. Grottan gick in i berget som en tratt, han stod längst in.

Det fick plats tusen pers, och folk blåste såpbubblor.

Har aldrig varit något Damien Rice-fan, men det var en magisk konsert.

 

När festivalen var över så tänkte jag: här blir jag kvar.

 

Man kan leva här.

 

En liten kommun med 490 invånare. Ett bibliotek, en skola. Affär och pub. Kyrka.

Äldreboende. Bredband. Båten kommer och går två gånger om dagen.

Världens bästa festival en gång om året.

Vad skulle man sakna?